Höstdepp?

Jag vet inte om jag är på väg in i nån höst depression eller nåt, har aldrig haft nån så jag vet inte men känner mej låg, dämpad och inte alls mej själv... Jag saknar folk som jag sällan träffar nu för tiden, jag saknar den gamla Kattis! Jag är inte som jag en gång varit... Skulle söka ett jobb igår, läste vad för person dom sökte: Glad, sprallig, nån med humor och som kan bjuda på sej själv, nån som har nära till skratt, nån som kan säga "inga problem" till det mesta och som har lätt för alla slags människor! Jag tänkte direkt; Det är ju MEJ dom söker! Gick ut o rökte och tänkte... Jag är inte glad längre om det inte händer nåt särskilt... Jag är inte sprallig längre, har mest bara ont i ryggen... Bjuda på mej själv kan jag ju iofs, nära till skratt har ALLTID varit JAG! Kattis har alltid förknippats med ett asgarv, jag har alltid skrattat! Jag är känd för mitt garv! Var är det nu?!? Självklart kan jag skratta men inte som förr, för några år sedan skulle jag kunnat börja skratta till jag kippade efter luft på en begravning, typ, jag saknar det... Inga problem, har alltid helst sett att "eyy det löser sej!" Nu äre typ: Nää men de går inte... Alltså nä det funkar inte för mej, du vet ryggen... Nää fan jag orkar inte... jada jada!!!!! Det enda jag tycker är kul just nu är att få träna med Ozzy, de tycker jag är skit kul! (inte haha, skratt kul men ni hajjar) Men kan ju för fan inte dra o träna varenda dag/kväll... Jag har ju Loke! Min solstråle! Jag älskar honom över allt annat, givetvis och har aldrig ångrat honom, men börjar känna att jag tappar bort mej själv ju.. Jag är Lokes mamma, Kattis. Ja DET ÄR JAG! Stolt mamma till sötaste killen i universum, men jag vill vara Kattis oxå, bara Kattis... Är det för mycket begärt??